60-tals sideboard i teak, räddat på riktigt...

Jag använder emellanåt uttrycket "att jag vill rädda något" i mina bloggar, och oftast sker det litet lättvindigt eller att jag använder uttrycket för att ursäkta ett inköp av något jag verkligen vill ha. När det gäller den här skänken, så är det verkligen fråga om en räddning på riktigt.

Vid ett besök på Erikshjälpen såg jag den (till ett bra pris), jag hämtade min fru och vi diskuterade lite fram och tillbaka och beslöt oss för att stå över den här gången. Saker som låg den i fatet var transporten, att bära upp den till tredje våningen utan hiss, plus något annat som jag just nu inte kommer ihåg längre.

När vi bestämt oss stod vi kvar och tittade på lite andra saker alldeles bredvid, när ett par gick fram (mor med dotter i 25-års åldern) och tittade på skänken. Då vi stod rätt nära hörde vi deras konversation när modern sa till dottern att det här sideboardet i teak skulle vara fint och passa perfekt, om man bara sågade av benen och målade det vitt. Dottern svarade att det tålde att fundera på medan de tog ett varv i butiken. När de gick vidare så gick vi direkt fram till närmaste säljare och sa att vi köper skänken om vi kan få den hemkörd och uppburen till 3:e våningen, vilket han gick med på. Tanken på vad de tänkte göra om de skulle köpa den, fick oss båda att må verkligt dåligt.

Det är inte utan att man ibland häpnar över vissa personers inställning till saker och ting, och hur man utan vidare kan förstöra en tidstypisk kvalitetsmöbel och göra den helt värdelös för att passa in i en stil som är trendig för tillfället. Kortsiktigt tänkande, enbart korkat, eller en kombination av de båda, jag har inte en aning.

När vi fått hem skänken och den kommit på plats så blev vi verkligen nöjda över vårt inköp, och vi är båda överens om att det är bland de bästa loppisfynd vi hittils gjort. Att vi höll på att missa den kan jag inte förstå, så egentligen borde vi väl i stället tacka de två i stället då det var deras kommentar som fick oss att slå till.