Jag har blivit förnedrad, lobotomerad, och mitt hjärta har slitits ur mig. Allt detta har skett under se senaste åren, och jag är räddningslöst förlorad om ingen förbarmar sig över mig och räddar mig från detta hemska och avskyvärda öde.
Jag måste säga att jag har levt ett lyckligt liv (med ett fåtal inredningsmässiga dalar), och jag har varit nöjd med min tillvaro fram till de senaste åren, då allt totalt raserats.
Jag föddes anno 1893 som en underbar sekelskiftesdröm, skapad av skickliga hantverkare som använde de bästa material i min tillblivelse. Genom åren som gått sedan dess har jag fått kontinuerligt underhåll och uppdateringar av kärleksfulla innehavare. Jag i min tur har givit tillbaka min kärlek genom att ta hand om och skydda dessa mina invånare med en ombonad, skyddande och inbjudande miljö, som hela tiden anpassats till tidens rådande strömningar. Med andra ord så har det varit en helt underbar tid.
Allt detta förändrades år 2006 då min tillvaro slogs i spillror och hela mitt innanmäte förstördes och vandaliserades. Min livsgnista har lämnat mig, och bara ett mirakel kan ge mig tillbaka min gamla prakt, skönhet och stil. Orsaken till mitt eländiga tillstånd är att mina dåvarande ägare fick för sig att jag skulle göras om, uppdateras och stylas om helt och hållet. Jag kommer inte ihåg om det var "inredningsdesigners" eller ägarna själva som genomförde förändringen, men slutresultatet blev i alla händelser så fantasilöst, mediokert, intetsägande och kulturlöst, att sådan vandalism borde vara straffbelagd.
Jag har ej längre någon själ, allt är dött och vitmålat, även mina underbara trägolv. Mina väggar är vitmålade, med gräsliga svartmönstrade fondtaperter i några rum. Alla möbler är svarta eller vita. Mina garderober har dörrar i frostat glas. Till och med i köket (mitt hjärta) är alla mina solida träluckor (som fyllt sin funktion i över 100 år)utbytta mot vita plastiga luckor och lådor i board, spånplatta, vilket bara är sorgligt. Jag är inte längre en bostad, utan en själlös mardröm utan något innehåll eller någon framtid.
Jag hoppas till och med ibland att de ansvariga får uppleva evigheten i en exakt kopia av den bostad de skapat!
Om ingen RÄDDAR MIG SNARAST, är allt hopp förlorat.
Se mitt sorgliga öde på nedanstående bilder, kan det bli mer fantasilöst och deprimerande?
PS, Jag har nyligen även hört obekräftade rykten om att några kollegor fått sina väggar och trägolv svartmålade, men så illa kan det väl inte vara.
No comments:
Post a Comment